I kris och när behovet av samhällsinsatser är stort är det vanligt att idrottsledare – tillsammans med ideellt engagerade i övriga civilsamhällesorganisationer - över hela landet är bland de som är snabba att engagera sig och gör ännu mer för att bistå sina medmänniskor, oavsett ålder, kön, religion eller nationalitet. 

Berättelser från pojkar, flickor, kvinnor och män som fått en tillhörighet i idrotten och lärt sig språket bland nya vänner med samma intressen var inte minst under 2015 och framåt återkommande, när Sverige välkomnade många nya till vårt land. 

Samarbetar och fajtas

Glada, energifyllda och svettiga tjejer och killar som skrattar, springer, hoppar, samarbetar och fajtas. De är där och då helt fokuserade på sin idrottsprestation. Världen utanför är utestängd för en stund, oron som bortglömd. 

Sverige behöver unga människor som växer upp till starka, självständiga, toleranta, medkännande samhällsmedborgare. Tjejer och killar som är och känner sig fria och kompetenta att fatta egna beslut att forma sina liv. Unga människor som möts över gränser - geografiska, sociala och kulturella. 

Och det behövs ideella krafter som orkar hålla i och hålla ut. Jag är stolt över allt det som skett runt om i idrottsföreningarna från norr till söder.

Idrottsrörelsen har prövats hårt under åren med restriktioner på grund av pandemin samtidigt som vi redan innan var mitt i ett omfattande förändringsarbete, Strategi 2025.

Ett program som ska leda till att fler ska vilja och kunna idrotta i förening hela livet och där arbetet är fördelat i fem olika utvecklingsområden; en ny syn på träning och tävling, den moderna föreningen engagerar, inkluderande idrott för alla, jämställdhet för en framgångsrik idrott och ett stärkt ledarskap. 

Att förändra en så stor och livfull folkrörelse som idrotten tar tid. Jag är inte orolig. Jag ser hur steg tas, hur kunskap sprids och hur utbildning skapar möten, diskussioner och förflyttar tankar och hur sanningar som troddes självklara plötsligt ifrågasätts och nya mål och vägar skapas med stöd av forskning och engagemang. 

Men det jag däremot känner en oro över är när företag, organisationer eller företrädare och ledare, även inom idrottsrörelsen, anser att idrotten borde styras mer av staten eller å andra sidan anser att idrotten borde privatiseras. 

Vi får inte glömma var vi står och var vi kommer ifrån. Det är folkrörelsen som är vår särart och vår styrka. 

Särarten och styrkan

Folkrörelsen idrott är en demokratiskola och en mötesplats över gränser som behövs lika mycket idag som när rörelsen en gång växte fram i slutet av 1800-talet. 

Idrottsrörelsen består av frivilliga och demokratiskt uppbyggda föreningar och förbund där människor organiserar sig för att de har ett gemensamt intresse, ett gemensamt mål. Det är engagemanget som driver utveckling och verksamhet. 

Vad händer med engagemanget om staten styr? Vad händer med engagemanget om förening skulle förvandlas till företag? 

När idrottsrörelsen tillsammans röstade för förändring i form av strategi 2025 satte vi gemensamma mål. Bilden av att fler ska vilja idrotta i förening hela livet ger energi och både utmanar och utvecklar oss inom idrotten. 

Strategiarbetet skapar engagemang och vi behöver klara av att hålla blicken mot horisonten och ibland till och med se nyttan för någon av våra kompisar före oss själva. Vi måste hålla ihop och stötta varandra.

Det är då vi kan fortsätta vara den folkrörelse som bidrar med samhällsnytta och vinner medaljer. Under pandemin samlades idrottsrörelsen och hjälptes åt. 

Vi var en tydlig och stark rörelse som alla ville både samhällets och våra medlemmars bästa. Vi lever fortfarande med revorna – vissa förbund och föreningar har det tuffare än andra. I en tid av polarisering och ökande ohälsa skapar osäkerheten för framtiden en oro bland många. 

Tempot i vårt mediala och digitala tidevarv gör att debatter om våra samhällsutmaningar alltför ofta handlar om reaktiva och repressiva åtgärder. 

Det handlar om hårdare straff för brott, fler poliser i utsatta områden och mer mediciner mot sjukdomar och ohälsa. Ibland har beslutsfattarna svårt att förstå och acceptera att förebyggande åtgärder är billigare och effektivare men också tar tid. 

minskar hälsoklyftorna

Vi vet att föreningsidrotten gör befolkningen mer aktiv, minskar stillasittandet och bidrar till att minska hälsoklyftorna. Vi vet att föreningsidrotten skapar nätverk och bygger broar över gränser, att gemenskapen och tillhörigheten skapar ett skydd mot psykisk ohälsa.

Forskaren Ola Segnestam Larsson har försökt mäta idrottsrörelsens ideella insatser i pengar. Det motsvarar mer än 20 miljarder kronor. Till det ska läggas minskade kostnader för ohälsa, brottslighet och så vidare. Men också det som kanske är allra svårast att mäta– idrotten som ett samhällskitt. 

Min övertygelse är att det är just mervärdet, de förebyggande effekterna och samhällsnyttan som idrotten ger som skulle gå förlorade om det ideella engagemanget stryps av antingen ökad statlig styrning eller privatisering. 

På samma sätt riskerar kraften i rörelsen att avta om vi själva inte lyckas hålla ihop rörelsen. Vi ska inte tycka lika, inte göra lika. 

Men vi måste tro på rörelsen, på demokratin och gemensamt ha respekt för beslut, riktning och för varandra. Då gör vi Sverige starkare.