Än finns det tid för politiska smällkarameller men om jag ändå ger mig på en kort tillbakablick så präglades en stor del av det idrottspolitiska året av valrörelsen. En valrörelse där idrottsfrågorna fick ovanligt mycket utrymme både nationellt och på kommunal nivå. Runt om i Sverige lyftes idrottens förutsättningar, plats för idrott och idrottens kraft att med bra idrott skapa gemenskap och motverka segregation. 

Minns flera vallöften

Vallöften gjordes av partier av olika färg när valdagen närmade sig, bland annat lovade Moderaterna 250 miljoner till idrotten för att arbeta i utsatta områden och främja integration. Ett löfte som bara delvis införlivades när de 250 miljonerna blev till 100 miljoner efter att regeringsskiftet var klart och budgetpropositionen presenterades. 

I regeringens budget aviserades också en satsning på idrott för äldre och på fritidskort för barn och unga. Det är välkommet och viktigt att regeringen ser den kraft som idrottsrörelsen kan vara i den gemensamma ansträngningen att möta olika samhällsutmaningar. Det återstår dock att se hur satsningen på fritidskort kommer att utformas. 

Tidöavtalet väckte en hel del huvudbry när det blev offentligt och även om den satsning på att stärka högstaligorna i fotboll och hockey som nämns inte har presenterats närmare är jag glad att regeringsföreträdare som Jakob Forssmed i olika sammanhang har tonat ned skrivningen och öppnat för en bredare ansats till elitidrott. En satsning på elitidrott är efterlängtad men den bör gå i linje med idrottsrörelsens gemensamma satsning elitidrott 2030. 

Största utmaningarna

Det är välkommet med satsningar på idrotten, men det återstår också stora utmaningar för idrottsrörelsen. Plats för idrott är en ständigt en aktuell fråga som saknas i de nuvarandesatsningarna. Här finns flera idéer på vägar framåt, exempelvis att införa en statlig anläggningsfond och tillsätta regionala samordnare som kan se till att gå från ord till handling. Här krävs politiska initiativ på nationell nivå. 

Pandemins konsekvenser är fortsatt närvarande i vår rörelse, hos vissa idrotter mer än hos andra. Helt klart är att det något som vi kommer att behöva arbeta hårt med och att det arbetet tar tid. Det behöver också politiken förstå, att pandemin kan tyckas avlägsen men revorna den skapade kämpar idrotten fortfarande med. Ett långsiktigt politiskt åtagande att bistå med resurser skulle underlätta det arbete som pågår och kommer att pågå lång tid framöver. 

En rykande aktuell fråga dessa dagar är den om el. I början av diskussionerna började kring olika kompensationsmodeller nämndes inte idrottsföreningar. Det är positivt att föreningslivet nu är inkluderat i stödet men efter pandemin är marginalerna i många föreningar små. Att behöva vänta till februari, eller i värsta fall ännu längre, kan vara förödande för en del föreningar. Här är min starka uppmaning till regeringen att skynda på hanteringen så att vi även 2023 har ett livskraftigt föreningsliv. 

Om jag inför de stundande helger bara fick önska mig en till idrottspolitisk smällkaramell så skulle jag ändå önska mig tre. På kort sikt – lös frågan om elen. På lång sikt – hörsamma vårt behov av plats för idrott, den är helt avgörande för idrottens framtida utveckling. Och sist men inte minst, skjut till resurser till elitidrotten.