Men när vi sedan landat i beslut är det viktigt att gemensamt arbeta i den beslutade riktningen och att spela på den gemensamma spelplanen både när vi håller med och när vi inte håller med.

Idrottsrörelsen, liksom resten av samhället, måste hålla sig till och inom samhällets normsystem, samhällets regler. För föreningar likväl som för bolag gäller avtalsrätten, arbetsrätten och skatterätten. Men för själva idrottsföreningens varande och för idrottsverksamheten finns få regler som samhället bestämmer. Idrottsrörelsen kan sägas ha fått förtroende att spela på en stor spelplan där vi själva tillsammans kan bestämma de regler som är bäst för oss, så länge vi håller oss inom spelplanens gränser.

Lika fel överallt

Idrotten har fått förtroende att själva bestämma idrottens rättssystem och då har vi kommit överens om ett antal förseelser som inte accepteras i någon idrott, oavsett om idrotten utövas springandes, cyklandes, i en segelbåt eller med skidor på fötterna. Vi har kommit överens om att det inte ska vara en ekonomisk fråga att få sin tvistefråga prövad. Vi har kommit överens om fair play men också om grundläggande rättssäkerhetsprinciper på vår spelplan.

Idrottens rättssystem kan delas in på flera olika sätt och detta ägnar idrottsintresserade rättsvetare mycket tid. Jag tar möjligen en genväg här och tittar på de olika ärendetyperna utifrån RF:s stadgar, idrottens grundläggande överenskommelse.

Vi har tillsammans kommit överens om att vissa förseelser kan leda till en idrottslig bestraffning om de sker i en idrottslig kontext men oavsett inom vilken idrott eller på vilken nivå. Det är lika fel att svära åt domaren i en juniorhandbollsmatch som i en elitseriematch i speedway. En avstängd ryttare får inte tävla vare sig i den lilla lokal tävling hos hemmaföreningen eller i den stora flerdagars-tävlingen som samlar hela sverigeeliten. Hot och våld hör inte hemma vare sin i gymnastiksalen eller på bågskytteanläggningen.

Den medlem, utövare, ledare, funktionär eller annan person som biträder, kan bestraffas med tillrättavisning, böter eller avstängning. Bestraffningsärenden regleras i RF:s stadgar och prövas i första instans av organ inom specialidrottsförbundet, SF:et. Högsta organ för prövning av bestraffningsärenden är Riksidrottsnämnden, RIN, ett självständigt organ inom RF vars ledamöter utses av RF-stämman och som Riksidrottsstyrelsen inte styr över. Genom denna struktur sätter vi tillsammans spelplanen för vad som inte är godtagbart beteende inom idrotten.  

Då i civil domstol

Förseelser som utgör idrottsliga bestraffningsärenden kan ibland även bli föremål för åtal i civil domstol, t.ex. när en hockeyspelare åtalas för misshandel efter en alltför våldsam tackling. Förseelsen är inte bara straffbar inom idrottens rättssystem, den går även utanför idrottens spelplan, och därmed i strid med samhällets normsystem. Inte sällan tillmäts den idrottsliga bestraffningen, som när ärendet väl prövas i domstol sedan länge behandlats inom idrottens rättssystem, betydelse vid straffmätningen. Domstolar ses ta hänsyn till att utövaren redan har fått en kännbar påföljd inom idrotten för sitt beteende.

Vi har tillsammans kommit överens om allas rätt att vara med. Den yttersta konsekvensen av detta är att medlemskap i en förening inom idrottsrörelsen ska vara öppet och att endast mycket allvarliga omständigheter kan läggas till grund för ett beslut om nekat medlemskap eller uteslutning. En person kan inte nekas medlemskap i AIK Fotbollförening på den grunden att hen är medlem i och spelar fotboll för Hammarby IF Fotbollförening. Att personen endast kan representera en av föreningarna åt gången i tävlingssammanhang, är en annan sak. För att upprätthålla principen om den öppna idrottsföreningen reglerar vi både hur en prövning av en uteslutning ska gå till och på vilka grunder en uteslutning får beslutas. Genom denna struktur hjälps vi åt att leva vår värdegrund. 

Vi har tillsammans kommit överens om att varje SF måste ha men också äga sina egna tävlingsregler och det är dessa som reglerar förutsättningarna för och deltagande i tävlingsverksamhet. Inte sällan är ett förbunds tävlingsregler starkt styrda av det internationella specialidrottsförbundets regler men vissa krav finns också från idrottsrörelsen själv genom RF:s stadgar. Riksidrottsstyrelsen kan påkalla en ändring av ett förbunds tävlingsregler om de strider mot RF:s stadgar och de principer på vilka RF:s stadgar grundas eller om reglerna i övriga är olämpliga, till exempel om de strider mot samhällets rättssystem.

Domarens bedömning i en enskild tävlingssituation, om det var offside eller om tennisbollen landade utanför sidlinjen, är inte möjliga att juridiskt protestera mot eller överklaga utan här gäller den hävdvunna principen om att domaren dömer. Men för andra frågor direkt kopplade till tävlingens genomförande, vad som händer om basketspelarens övergång inte var klar vid matchtillfället eller om konståkaren har felaktig utrustning vid tävling, hanteras inom det system för tävlingsärenden som varje SF har reglerat i sina tävlingsregler.

Yttersta rättssäkerhetsgaranti 

Olika SF har olika instanser för prövning av tävlingsärenden och RIN:s prövning i tävlingsärenden begränsar sig till att enbart i sak pröva ärenden där det förekommit grovt formfel, till exempel om en jävig ledamot varit med och fattat beslut, eller om beslutet är fattat i strid med eller utan stöd i gällande regler. Genom denna struktur upprätthåller vi tillsammans en yttersta rättssäkerhetsgaranti gällande idrottens tävlingsregler men med respekt för samhällets normsystem och varje idrotts egna karaktär.

Vi har tillsammans kommit överens om att föreningars och förbunds beslutsfattande i övrigt måste ske inom spelreglerna för föreningsformen och i sak rymmas inom de grundläggande demokratiska värderingarna. Beslut av föreningsmöten, föreningsstyrelser, förbundsmöten eller förbundsstyrelser måste ske i behörig ordning och får inte strida mot gällande stadgar eller tävlingsregler. En golfförening kan därmed inte, utan beslut i enlighet med föreningens stadgar, utvidga eller ändra föreningens ändamål till att också omfatta annan idrottsverksamhet, lika lite som ett förbund genom en stadgeändring kan utvidga den krets som träffas av idrottens antidopingregelverk. Genom denna struktur upprätthåller vi den grundläggande demokratin inom idrotten och respekten för föreningens och förbundens stadgar.

Vi har tillsammans kommit överens om att idrottens tvister i övrigt hanteras genom skiljeförfarande genom att reglera om att tvist i talan där parterna är enskild medlem, funktionär, förening, IdrottsAB, specialdistriktsförbund, RF-SISU distrikt, SF, RF, Antidopingstiftelsen eller Antidoping Sverige AB inte får väckas vid allmän domstol. Om inte någon annan ordning är föreskriven i stadgar avgörs dessa ärenden genom skiljeförfarande. En tvist mellan föreningen och bandyspelaren om ekonomisk ersättning eller tvisten mellan båtägaren och föreningen om vad som händer om båten förblir på land hela sommaren hanteras av en eller flera skiljemän som efter prövning meddelar en skiljedom.

En snabbare process

Processen går snabbare jämfört med process i domstol och kostnaderna blir mer förutsebar då vardera part bär sina egna kostnader samt delar på kostnaden för skiljenämnden. Skiljenämnden består av jurister med erfarenhet av idrottsrörelsen. De kan, utan att göra avkall på juridiken, förstå den idrottsliga kontexten och idrottsrörelsens särskilda ställning i samhället. Genom denna struktur upprätthåller vi, liksom många andra branscher, en effektiv hantering av tvistemål. 

Varje del av idrottens rättssystem har både en för idrottsrörelsen intern funktion, i form av att upprätthålla struktur och rättssäkerhet, och en extern funktion, i form att skapa trovärdighet för idrottsrörelsen i stort. Jag tror att modellen är bra, även om detaljer såklart alltid kan utvecklas och förbättras. Det är så rätten utvecklas. Men om vi internt inom idrottsrörelsen börjar utmana vårt system genom överklaganden, anmälningar och påkallanden utanför systemet riskerar vi både systemets struktur och trovärdighet. Risken finns att samhället inskränker vår spelplan och det utan tillräckligt beaktande av idrottens särart. Med bävan drar jag mig till minnes att någon jurist utan insikt i idrotten uttrycket att Det ju är bra för konkurrensen med flera förbund för samma idrott, då det ju blir billigare för konsumenten. Idrottsrörelsen har medlemmar och inte konsumenter eller kunder och personligen gillar jag tanken om en svensk mästare i bordtennis och ett segrande lag i curlingens svenska mästerskap.