På sociala medier läser jag hur en pappa minns tillbaka 30 år då den äldsta dottern föddes och han tog med tv:n till BB för att se Gunde Svan vinna OS-guld på femmilen i Calgary. Idrotten gör sådant med oss och 2018 har Sverige gjort sitt mest framgångsrika OS någonsin. Vi är långt efter Norge, som det är omöjligt att inte imponeras av, men vi har många män och kvinnor som både motsvarat och överträffat högt ställda förväntningar. Naturligtvis har vi också de som åker hem missnöjda och just så oberäknelig behöver idrotten vara för att fånga vårt intresse.

Sverige vann!

I flera medier kan vi läsa om att Sverige inte alls slutat 6:a i medaljligan. Nej, vi har vunnit den! Detta om bara kvinnornas prestationer räknas. Tio medaljer togs av de svenska damerna vilket naturligtvis är ett enastående resultat. Fyra herrmedaljer är inte heller det fy skam av ett land med liten folkmängd, begränsade resurser och demokrati. Så vad beror de svenska kvinnornas framgång på?

Någon journalist spekulerade i att Sverige i relation till övriga världen är ett jämställt land och att unga flickor därmed har mera likställda villkor med pojkar än i andra länder. Så är det kanske men jag konstaterar att vi är långt ifrån där vi vill vara. När RF-stämman våren 2017 beslutade om nya jämställdhetsmål är den egentliga sanningen att de mål man fastställde var nygamla. I allt väsentligt har målen sett likadana ut under lång tid. Att sätta mål och inte nå dem är ingen katastrof. Det vet varje idrottare. Men att sätta mål och sedan inte göra allt som går för att komma till dem, det är att misslyckas.

Därför är det min och Riksidrottsstyrelsens ambition att visa att vi i idrottsrörelsen nu menar allvar med våra jämställdhetsmål. Jämställdhet inträder inte då kvinnorna tar 10 medaljer och männen 4. Jämställdhet är då flickor och pojkar, kvinnor och män, har samma förutsättningar att delta i idrott och då deras idrottande värderas på samma sätt oavsett kön och ska vi nå jämlikhet gäller detta även övriga diskrimineringsgrunder.

Alla ska med

När vi nu tillsammans i idrottsrörelsen ska lägga grunden för kommande elitidrottsframgångar gör vi det på historiskt vis. Efter ett antal motioner från medlemsförbund till såväl RF-stämman som årsmötet i Sveriges Olympiska Kommitté beslutade tre styrelser, Riksidrottsstyrelsen, SOK:s styrelse och styrelsen för Sveriges Parasportförbund och Sveriges Paralympiska kommitté att ställa sig bakom principerna för ett samordnat elitidrottsstöd baserat på verksamhet i tre organisationer.

Specialidrottsförbunden ska nu få en ingång i stödsystemet där en samlad värdering av stödbehov görs följt av ett samlat beslut av vilket stöd som ska ges, såväl ekonomiskt som personellt. Så effektiviserar vi våra gemensamma resurser och ger specialidrottsförbund en möjlighet att långsiktigt ta ansvar för sin egen utveckling. Med det hoppas jag i framtiden slippa bidra till den tillfälliga resultatförsämring som inträdde då jag anlände PyeongChang.

Men jag räddades denna gång snyggt av skidskyttar, curlinglag och Stina Nilsson som i slutänden såg till att Sverige kan summera sitt bästa OS-resultat i modern tid. För mig har OS visat att framgångar för våra elitidrottare väl ryms inom en klassisk, men moderniserad, folkrörelsemodell. Det är dags att fler politiker får upp ögonen för detta, inte minst ett valrörelseår som 2018. Här tittar jag med avund på mina norska kollegor.