Att tänka nytt, att lära av andra men inte kopiera utan utveckla från vår gemensamma grund, det är för mig vägen framåt.

Vi är väl medvetna om att idrottsrörelsen, precis som samhället i stort, inte lyckats uppnå vissa av våra mål som exempelvis mål för jämställdhet och former för barn- och ungdomsidrotten.

Dessa gråterskor

Den insikten var också startskottet för strategiarbetet mot 2025. Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna är febrilt engagerade med att stödja våra specialidrottsförbund i arbetet med att bland annat se över barn- och ungdomsverksamheten, till exempel ändras tävlingsformer och tränarutbildningar. Fler idrotter och föreningar testar nya verksamhetsformer för att nå äldre och sänker trösklarna för de som vi inte når.

Idrottsrörelsen får idag en helt annan slags kritik än tidigare. Att ifrågasätta, diskutera och kritisera oss är bra och mycket av den kritik vi får är befogad.

Ibland känns det dock som om gråterskorna samlas för att bevittna en begravning. Att generalisera och dra hela idrotten över en kam är onyanserat. Jag ser faktiskt positivt på att vi granskas så våra brister lyfts fram, men då på ett nyanserat sätt så att de kan åtgärdas.

Måste ha självkritik

Vi måste vara, och är, självkritiska för att kunna möta vår omvärld och våra medlemmar oavsett ålder och ambitionsnivå på ett sätt som gör att alla känner sig välkomna.

Samtidigt som vi inom Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna möter specialförbund och andra idrottens stöttespelare i allahanda former har ideella ledare i föreningar runt om i landet tagit egna initiativ och testat nya modeller för sin verksamhet. Successivt har diskussionerna blivit allt mer öppna och mer intensiva.

Jag kan inte påminna mig om en enda vecka utan dialoger, diskussioner och intervjuer med aktiva, ledare och förtroendevalda lokalt, regionalt, eller i media om våra utmaningar. Det är jag stolt över.

Vare sig du är aktiv, ledare, förälder, förtroendevald eller supporter så lockar idrotten fram känslor, idrotten berör.

Kontrasterna är tjusningen

Oftast förknippas träning, lek och spel med glädje, men ibland också ilska, frustration och besvikelse. Det är en del av tjusningen med idrotten.

Alla de fantastiska goda sidorna vill vi behålla och förstärka och det arbetet tar sin kraft ur vårt värdegrundsarbete – glädje och gemenskap, demokrati och delaktighet, allas rätt att vara med och rent spel.

Vi är många, vill bli fler och bättre på att hitta möjligheter och former för alla, oavsett ålder och ambitionsnivå. Det här pratar vi om samtidigt som vi förändrar verksamheten.

Förändringarna måste få ta tid

Det är ingen garanti för att det kommer att se likadant ut i framtiden. Vi har kunnat se hur politiska partier och andra folkrörelser inkluive kyrkan har misslyckats med att behålla medlemmar även om engagemanget är på lika hög nivå som för 25 år sedan.

Det gör mig ont när föreningsidrotten som helhet och ideella ledares insatser ifrågasätts på ett onyanserat sätt. Förändringsresan kommer att ta tid. Föreningsidrotten är en stark kraft i samhället idag.

Samtidigt är förändringsviljan jag möter tillsammans med tålamod och uthållighet våra viktigaste nycklar för att fortsätta vara det även i framtiden. Att gråterskorna samlas är en sak men märker man de förändringar som är på gång ute i föreningsidrotten?